Tankar för dagen

En hel odlingssäsong har gått. Det är slutet av november. De första frostiga kalla nätterna påminna om det som komma skall.
Kylan. Mot det finns värmen. Elden som sprakar i spisen sprider den in i min kalla kropp.
Men det är en annan kyla som sprider sig som igen eld kan rår över.
Kylan i världen.
Kalla intellektuella tankar fortsätter sin destruktiva verksamhet.
Det enda som eldas på är klimatet och de sociala och ekonomiska motsättningar när vi i självaste verket behöver värma våra tankar och krypa närmare till varandra.
Att inkludera våra hjärtekrafter i vår tänkandet anses som flummig och ointellektuellt när det i självaste verket är tvärtom. Tankar utan inkludering av hela människan blir en destruktiv kraft.
Tur att det finns självaste livet som läromästare.
Det finns fler stora frågor vi tillsammans behöver löser.
Första insikten borde vara just det: i stället för att öka klyftorna oss människor emellan och mot allt levande på denna planet måste insikten växa fram att allt och alla hänger ihop och behöver varandra.
Mer eller mindre.
Världen är en stor byggarbetsplats där samarbete är ett måste med ett gemensamt mål och delad och delegerad ansvar om inte hela bygget ska rasa.
Det finns egentligen inte något större utrymme för särintressen. Med det inte sagt att det inte ska finnas individuella behov.
Bygget heter Jorden.
Det är vårt hem, vår boplats, den grund vi alla står på.
När den insikten väl har manifesterad sig som just en insikt så inställer sig per automatik ett nytt tänk.
Det inre och yttre omställningsarbete kan och måste börja….
 
Så som sig bör för en odlande, deltidsjobbande bloggare är våren och sommaren det ordlösa handlandens tid.
Nu när hösten och vintern har kommit för att stanna stannar även jag upp och skördar och sprider sommarens fröer och grödor.
Håll upp din hand och fångar in det som kom emot dig flygandes.
Och du vet väl att det bästa och fruktbaraste är när saker och ting kommer i rörelser, blir en kommunikation.
Så återkopplar gärna med dina reflexioner.

Våren är här och det med besked. Länge höll kylan i sig, långsamt vaknade allt nytt liv som under en lång och periodvis kall vinter hade gömd sig i knoppar, i jorden och på andra kända och okända platser.

Varje år kan jag förundras på nytt över var allt detta kommer ifrån. Fåglarna, blommorna, växterna…. Det är som om en god fe hade varit framme med sin trollstav och svept över  landskapet…

I nästa stund kan jag förundras över att jag förundras.

Allt har ju sin förklaring. Att våren komma är inget mysteriet. Inte heller växternas eller djurrikets svar på det tilltagande ljuset och värmen.

Allt har sin egen inre konsekvens och lagbundenhet.

Men ändå.

På något sätt kan jag inte nöja mig med det. Jag letar efter en större kraft, en skapare, en djupare mening. Var kommer det ifrån? Varför inte bara acceptera att det är som det är?

Har hästarna, fåren eller kornar samma behov av att förstå eller är för de allt exakt som det är?

Det regnar när det regnar, gräset växer eller inte….det är som det är….

Ser jag mig omkring i världen från min lilla borg här på höjden så vill jag se samma tendens bland min egen art.

En del människor bara acceptera. Världen går mot den största klimatförändringen människan någonsin själv har skapat, mot en värld där de rikaste blir bara rikare och de fattigare bara fattigare, där ofriheten, övervakning och censur breder ut sig precis som andra viren. Och människor acceptera det. Dra sig tillbaka till sina kända områden, sin familj, sitt hem, sin nation och sammanhang där de fortfarande kan känna sig trygga. En omkrets av det kända och igenkännande.

Sen finns det andra människor som in i sin djupaste själ inte vill acceptera den värld de möter. Många gånger blir de ganska osynliga i det dagliga bruset. Människor som står upp mot förtryck i sitt land, i dagar, veckor månader. Människor som gång på gång skakar liv i gamla gubbar som sitter i sina elfenbenande torn i Stockholm, Bryssel eller varstans på jorden och bara vill hålla fast vid ett en livsmiljö som mest gynnar de själva….

Någonstans bär varje människa på sin egen berättelse. Någonstans finns det ett samband mellan de alla. Som i naturen som följer sina egna lagar där blommorna börjar växer enligt just denna varje arts specifika förutsättningar och behov. Inövad under miljontals år av utveckling.

Så också människan. Ibland följer den uråldriga inövade impulser och beteende som har gott i arv generation efter generation. Ibland uppstår en mutation. En avvikelse. En ny tanke eller insikt födds. Var kommer det ifrån? Är det slumpen? Följdfrågan måste ställas omedelbart. Vad är slumpen om inget annan än en omskrivning av det okända. Förr hade man andra namn. Andra bilder. Nu när man försöker förklara allt med döda tankar ryms inte en skapande kraft, en osynlig omätbar instans.

Men jag kan ändå inte sluta att förundras…. Var kommer allt det där ifrån…..?

…..man kan ju alltid finna förtröstan i den kristna tron…..

Jag kan aldrig sluta att förundras över naturens tålamod. Det som var en blomma den gånga sommaren blev en knopp. I den finns gömt ett löfte. I den finns en framtid som än inte syns. Likt livet. Din framtid finns där. Färdig. Den ska bara veckla ut sig när tiden är inne. Var modig. Var orädd. Vad som än sägs. Bara du vet om din inneboende kraft, det livet och den framtiden som finns inom dig….Än är det vinter…väntar …..solen återvända….då är du redo…….

Att leva sitt liv är så enkelt. Andas in. Andas ut. Mat i kylen. Varmt i huset. Du lever. Men ändå. Hjärnan, hjärtat, kroppen. De vill mer. Aldrig tyst i hjärnan. Det är fullt med aktivitet. Tankar, röster, bilder i en evig rörelse. Näst intill omöjligt att kontrollera. Mitt hjärta, min själ….alla dessa känslor. Hit och dit utan att säga mig någonting egentligen. Känslor har noll informationsvärde. De bara lever sitt eget liv och infiltrera mitt. Kroppen då. Trött. Ond i handen. Myrorna som kryper runt och vill mig få att göra det ena och det andra. Älskar den rörelse de ger upphov till.

Ett stormande hav av olika inre och yttre aktiviteter. Planlös. Mållös.

Jag tittar på mitt favoritträd vid skogskanten. En gammal knotig tall som har funnits där när gården och världen runt omkring såg så annorlunda ut. Människor var så annorlunda då. Levde så annorlunda liv som knappt går att förstå idag. Men tallen bara fanns där. Den växer på ett berg. Inte mycket till jord där. På sommaren när solen ligger på är det torrt i backen. Snustorrt. Jag vet inte vad den får sin näring och sitt vatten ifrån. Antar att rötterna har sprid sig ytligt men på ett stort område. Svårt att veta. Kanske hjälps de åt alla träd omkring. Små rötter som söker sig in i alla dessa springor och revor som ändå finns i detta kompakta berg. Tallen har sin riktning. Upp och ner och i omkretsen. Rötterna söker sig neråt och i bredden. För längesedan var denna mäktiga tall ett litet frö. Slumpen valde denna platsen åt den. Hade det varit en liten vindpust just i denna stund frön föll ur sin kotte, hade denna vindpust förd fröet bara några tiotals meter längre mot söder så hade den hamnat på ett frodig stycke ängsmark. Där hade det funnits både vatten och näring i överflöd. Träden hade vuxit i dubbelfart. Den hade varit mycket bredare, längre och med en mycket större kronan. Om den nu hade vuxit. Kanske en hungrig ko hade ätit upp den för länge sedan, eller en lie slagit av den lilla plantan innan den ens hade varit ett träd.

Livet är förunderligt. Alla dessa tänk om och i fall att ….. Till slut är vi där där vi är. Oss alla har livet placerad någonstans. Vissa har haft valet att förflytta sig. Andra inte. Vissa har slitits upp med sina rötter utan att kunna fästa de igen någonstans. Alla har vi haft våra val. Vi har gjort våra beslut. Vi har ångrad. Vi har lyckats. Vi har har misslyckads. Men de flesta av oss har spridit sina rötter både i djupet och i bredden. De flesta är inbundna i ett nät av andra rötter som ger oss stöd och näring.

Jag önskar att jag kunde vara ödmjukt inför detta faktumet. Tacksamt för det liv jag har fått och lever. Men det vill sig bara inte. Enbart i stunden kan jag känna lyckan och vara tillfreds. Sen hinner tankarna, känslorna och kroppen ifatt igen….. Det uppstår nya rörelse som driver mig ut i havet igen….

Tacksamhet

Idag vaknar jag kort före gryningen. Än är det mörkt ute. Motsträvig lämnar jag den varma sängen. Huset är kylig efter natten. Jag sätter på morgonkaffet och tänder brasan i kaminen. Eldens sken lyser upp det mörka rummet.

Medans jag njuter av den svarta heta drycken börjar det ljusna vid horisonten. En ny dag tar sin början.

Plötsligen händer det. Morgontrött, trög i huvud och fortfarande lite upptagen av nattens sista dröm fylls mitt hjärta av en sådan glädje. Det börja brinner vid horisonten. Orange och rött möter en gråblå himmel. Svarta siluetter av träd träder fram. Längre bort ser jag några mörka skuggor röra sig. Det är hästarna ute i sin hage på sin morgonrunda. Lycka. Tacksamhet. Var kommer det ifrån? Livet har inte alltid varit så enkelt. Mycket sorg och smärta finns fortfarande i mitt hjärta efter sår som aldrig kommer att läka. Men livet…. det finns där. Rakt fram för mig. Livet är här. Än vila naturen i sin vintersömn. Fåglarna börjar fyller luften med sin vårsång. Kylan har släppt och snön börjar smälta Det är fortfarande februari. Det är fortfarande vinter. Men i allt finns ett löfte om en ny dag, om våren som ska komma och om livet som bara finns där. Idag igen. Jag är så tacksam.

om egoism

Plötsligen händer det. Som över en natt. Kylan släpper. Solen värmer den kalla jorden. Ljuset, livet, värmen återvänder.

Jag har väntat. Länge. Än är det vinter. Än är ingenting givet. Men jag vet att om jag bara vänta ett litet tak till så händer det.

Det är inte bara hopp. Det är en inre säkerhet att det som ska händer kommer att ske.

Min längtan efter våren och sommaren är så starkt att jag vill gå ut och reda jorden, gödsla, så. Nu!

Det är bara att hålla sig tillbaka. Allt har sin tid. Och tiden är helt enkelt inte inne än.

Under vintern har jag haft tid att läsa, letar information om de ämnen jag är intresserad av och slö surfad på nätet.

Ångesten har bredd ut sig. En slags uppgivenhet. Vi kommer inte att nå de redan för lågsatta klimatmålen. Corona släpper inte sitt grepp. Demokratin är under så hård press att det är tveksam om den pallar trycket.

Någonting i mig vill ge upp. Inte konstigt när bilden av den neråtgående spiralen har fått fäste och blir självbekräftande.

Ändå går jag ut i skogen. Sågar ner träd för att skapa skogsbete som i förlängning ska leda till en naturlig skogsföryngring så att det kan finnas en livskraftig skog här om, ja, låt säger hundra år…

Hundra år….

Det är ungefär den tiden det tog för det trädet att växa som jag nyss sågade ner….

Hundra år….

1921…då var världen i en stor spännande rörelse….pendlade mellan hopp och förtvivlan…som idag..

Då var hoten de samma som idag. Demokratierna i Europa var unga och skör. Ekonomierna lika så. Människor längtade efter frihet och modernisering. Det var en tid där det skapades mycket nytt och utmanande i konsten, det sociala livet och människor emellan medans andra krafter försökte motverkar det som var på gång med det som sedan skedde till följd.

Jag ser paralleller till idag. Mycket är sig likt. Mycket är annorlunda.

Det som skrämmer mig mest men också låter mig skrattar högt en stund är min egen reaktion. Nyss ville jag gräva ner huvud i sanden, ger upp och bara låter det händer som ska ske.

I nästa stund går jag genom min älskade skog och planera hundra år framåt. I hundra år kommer denna värld inte vara sig likt. I hundra år kommer jag inte känna igen den. I hundra år kommer jag verkligen inte ens finna till längre.

Jag skrattar åt mig själv. Människan i mig. Den som hela tiden pendlar mellan det som är mitt perspektiv i tillvaron och det som bara finns där. Världen kommer att finnas även utan mig. Denna plats som idag betyder så mycket för mig, där jag lägger nästan all min tid, energi på den kommer blir någonting som jag inte har det minsta inflytande på. Det gör ond. Jag vill ju bevara nåt som jag håller på att skapa. Jag vill ju att det ska bli så som jag tror på.

I samma stund som jag gör allt jag gör för det är så viktig, livsviktig för mig så måste jag släppa det. Jag har faktiskt inte rätten att bestämma över någon annans framtid. Ni som har barn förstår vad jag menar.

Det som jag kan göra är att ge det bästa av mig själv. Jag har faktiskt ett ansvar att gör allt jag kan för att göra världen till en bättre plats, att motverka all den destruktiviteten, all det våldet och kärlekslösheten som vill breda ut sig.

Och i samma stund måste jag släppa allt. Det är faktiskt inte upp till mig.

Insikten gör så ond. Men den låter mig också le en stund. Lilla stora människan vill jag säger till mig själv…lilla människa…..

%d bloggare gillar detta: