Att skapa tillsammans

Värdegrunden för vår arbete finns i en fråga som vi försöker ställer oss för nytt för varje dag: Vad kan jag göra för platsen och allt levande på den ?

Den frågan, så banalt den än låter har visat sig vara svårt för många människor att förhålla sig till.

Vi är så vana i att göra som vi vill. Sällan att vi befinner oss i en verklig kommunikation. Särskild inte med jorden, växterna och djuren.

Som i en ryggmärgsreflex vill vi anpassa och nyttja den värld vi möter enbart efter våra önskningar. Men sällan att vi är beredda att ge någonting tillbaka eller fråga den eller det vi möta efter deras behov.

Under många år var jag verksam som bonde. Men dubbelt så många år tog det för mig att byter mina glasögon. Ett lantbruk idag är i första hand ett ekonomiskt företag. I andra hand en produktionsplats.

Men i grund och botten har lantbruk en mycket större och enklare uppgift. Den ska ge föda och en boplats för människor under en lång tid. Med det följer per automatik en strävan efter hållbarhet och långsiktighet något som i dagens agraindustriella epok helt fallit bort. Långsiktigheten idag är enbart kopplad till de lån nästan varje lantbrukare idag tvingas till.

Under mina många år som bonde och senare som pedagog har det vuxit mer och mer insikten om att varje levande varelse har ett inneboende utvecklingspotential. Det gäller lika väl det lilla tomatfrö som det nyfödda barnet.

Som pedagog har jag möt många barn och ungdomar som inte tilläts att utveckla dit de ville. Men bland de fanns också de som möte rätt människor som trodde på de och skapade de miljöer som behövdes för att individen skulle kunna ta sin egen form. En reel utmaning i våra dagar där det abnorma socialt fortfarande är mer eller mindre o-accepterad. Alla fina ord till trots.

Något likande har jag många gånger möt hos djuren. Djuren har oftast en mycket större anpassningsförmåga och kan lättare finna sig i sitt lidande. Hönsen i buren värpa fortfarande. Korna i lagården ger fortfarande mjölk fast kalven är borta sen länge sen och gröna ängar lyser med sin frånvaro.

Hästen och hunden ska lyda annars är det något fel på de och många gånger skiljer sig då människan från sin bäste vän.

Jag har tillbringad mycket tid med hästar. Dessa stolta vackra varelser vars hela kropp utstråla frihet, sensibilitet och kommunikation.

Tills man möter denna hästen som inte ställer upp. För mig var det mötet med Fideli.

Jag hittade henne på en annonssida där hon mer eller mindre skänktes bort tillsammans med sitt föl som då var ett år. Hon hade lämnads på betäckning hos en hingst men sedan aldrig hämtats tillbaka igen eftersom ägaren hade gått i konkurs och dykt under jorden. Så hon födde sitt föl hos hingsthållaren. Men där blev situationen ohållbar så de två blev till salu.

Efter många tvivel tog en vän och jag emot henne. Hon släpptes då in i en befintlig flock med andra hästar. En av de var Primus som än idag är hennes följeslagare. Men det visade sig snabbt att Fideli inte litade på människor längre. Hela flocken kom i uppror. Det gick så långt att det inte gick att hämta någon av de längre i hagen eftersom Fidel drog med sig alla i ett försök att fly från dessa hemska människor. Efter ett år var jag på väg att ge upp. I min desperation vände jag mig till en hästkommunikatör. Jag var mycket kritiskt i den frågan men vad gör man inte om man är helt lost. Men här fanns det plötsligen en vändpunkt. Kommunikatören kunde röna ut problemområden och gav till och med lösningsförslag. Eller det var snarare hästen som gjorde det. Det visade sig att Fidel hade mycket dåliga erfarenheter av människor och mycket av mina beteende triggade igång henne. När den nyckeln gavs till mig så försökte jag ändra mitt beteende och kommer in i en kommunikation. Det gällde att vara ödmjukt inför hästen. Att ge henne tid. Att vara tydligt. Att fråga om lov.

Idag är hon den mest tillgivna och tillitsfulla varelse. Jag behövde inte ens köra in henne. När förtroendet var skapad och stärkt var det bara att sela på. En process som annars kan ta många år. Mycket hjälp fick jag då av Primus som visade henne vart hon skulle göra. Jodå, hästar pratar med varandra, lär av varandra.

Varför denna långa berättelsen?

För att den var ett uppvaknade för mig i förhållande till djuren, naturen och mäniskor.

Vi har många gånger allt för starka bilder och idéer om hur det ska vara, vad vi vill och vägen dit. Sällan att vi ge det vi möte tid och utrymme att med-dela sig .

Mycket av dagens stora problem vila på dessa enkla tillkortakommande. När vi inte är i kommunikation, varken med andra människor, världen eller oss själva så kommer vi inte till den punkt där vi kan övervinna vårt ego och med det aldrig inte heller hittar den sammanhållande kraften. För när det är något vi mer och och mer är tvungen att inse är den uråldriga kunskapen om att allt och alla hänger mer eller mindre ihop. Det uppstår disharmoni och diskrepans som när den blir för stor eller på går under allt för lång tid blir destruktiv och till och skadlig.